Text Practice Mode
Harry Martinson "Vi mötte något som liknade en dimma"
created Oct 16th, 06:47 by UtanförFönstret
0
470 words
2 completed
0
Rating visible after 3 or more votes
00:00
69
Vi mötte något liknande en dimma
som tätnade alltmer för varje dag
tills den på femte dagen begynte glöda
emot goldonderns förskepp. Slag i slag
kom sedan skeenden av sällsam art.
En regnbågsskimrande men molnlik slöja
kring skeppet virade sig underbart.
Den gav ett färgspel kring oss utan like
ett stort och makalöst fyrverkeri
upplyste bländstarkt Aniaras rike.
Men festlikheten varade ej länge:
ett motstånd mötte oss av okänt slag
och en orkan av glödande partiklar
blev upphov till en dödsskräck och en fasa
som genast grep oss alla överlag.
På undergång och död vi alla trodde.
De många tusen mänskor som bebodde
de fyra tusen rummen i goldondern
uppfyllde gångarna i full panik.
I samlingssalarna nedtrampades
väl hundratalet mänskor ifrån Gond
och flera tusen skadades på annat sätt.
Tyngdkraftsrubbningen
som grep omkring sig, sände kaosvågor
igenom själarna
när tusen vibrationer som vid stötar
mot hårda berg vart hjärta genomskälvde
med sådan skräck att ingenting på resan
var likt den hemska ångest som snart fyllde
med skrik av skräck de salar och de gångar
där trängseln själv
blev dödande:
en mänskokvarn
av människors rädsla driven
i vanvettsvirvlar malande sig själv.
Likt en spiralborr drillad av titaner
goldondern borrade ett kosmiskt sandmoln
som glödde, bländade, förintades
mot förskeppskroppens chockade metaller.
Och som en snurra ställd i eld och upplyst
som av en nära sol vårt skepp sig vred
i åsklikt buller från materien
allt längre in i denna.
Och sedan
lika plötsligt som det börjat
var allting över och goldondern föll
längs med den loxodrom
hon med sitt fall behöll.
Vad kunde det ha varit? Frågan kom.
Trots alla våra döda kom den först.
Den var på något sätt av större vikt
för skräckens fantasivärld där den gick
sin vanda bana hän mot Lyrans bild.
Och mitt bland döda och förtrampade
fick Ledningen förklara vad den trodde
och vad den ansåg vara sannolikt:
ett moln av kosmisk finsand eller is
av något ämne, kosmisk pulverfirn
uråldrigt drivande: en form av evig snö
sen årmiljarder drivande omkring
och sökande sitt berg
att vila på,
att vila på i frid.
Och folket nöjde sig med detta svar
och böjde sig och lyfte upp de döda
vars själar nu i fridens boning var
avsvalnade likt snö
som nått sin vila
på andens berg.
Men mycket blev förändrat i det liv
vi förde i den värld som blivit vår.
Och spegelsalen som i fyra år
förlängt vår illusion
låg sammanstörtad
och många hundratusen skärvor täckte
i höga drivor golven där det dansats.
Och mellan vassa skärvor sönderskuren
låg mången skönhet stannad i den yurg
som Molnet hade dansat med vårt skepp.
Med smycken högt på sina lår låg Heba
och Daisi ännu vacker liksom Yaal
låg död invid den sårade Chebeba.
Allt detta hände på det tolvte året
av resan, räknat ifrån Doris dal.
Vi mötte något liknande en dimma
som tätnade alltmer för varje dag
tills den på femte dagen begynte glöda
emot goldonderns förskepp. Slag i slag
kom sedan skeenden av sällsam art.
En regnbågsskimrande men molnlik slöja
kring skeppet virade sig underbart.
Den gav ett färgspel kring oss utan like
ett stort och makalöst fyrverkeri
upplyste bländstarkt Aniaras rike.
Men festlikheten varade ej länge:
ett motstånd mötte oss av okänt slag
och en orkan av glödande partiklar
blev upphov till en dödsskräck och en fasa
som genast grep oss alla överlag.
På undergång och död vi alla trodde.
De många tusen mänskor som bebodde
de fyra tusen rummen i goldondern
uppfyllde gångarna i full panik.
I samlingssalarna nedtrampades
väl hundratalet mänskor ifrån Gond
och flera tusen skadades på annat sätt.
Tyngdkraftsrubbningen
som grep omkring sig, sände kaosvågor
igenom själarna
när tusen vibrationer som vid stötar
mot hårda berg vart hjärta genomskälvde
med sådan skräck att ingenting på resan
var likt den hemska ångest som snart fyllde
med skrik av skräck de salar och de gångar
där trängseln själv
blev dödande:
en mänskokvarn
av människors rädsla driven
i vanvettsvirvlar malande sig själv.
Likt en spiralborr drillad av titaner
goldondern borrade ett kosmiskt sandmoln
som glödde, bländade, förintades
mot förskeppskroppens chockade metaller.
Och som en snurra ställd i eld och upplyst
som av en nära sol vårt skepp sig vred
i åsklikt buller från materien
allt längre in i denna.
Och sedan
lika plötsligt som det börjat
var allting över och goldondern föll
längs med den loxodrom
hon med sitt fall behöll.
Vad kunde det ha varit? Frågan kom.
Trots alla våra döda kom den först.
Den var på något sätt av större vikt
för skräckens fantasivärld där den gick
sin vanda bana hän mot Lyrans bild.
Och mitt bland döda och förtrampade
fick Ledningen förklara vad den trodde
och vad den ansåg vara sannolikt:
ett moln av kosmisk finsand eller is
av något ämne, kosmisk pulverfirn
uråldrigt drivande: en form av evig snö
sen årmiljarder drivande omkring
och sökande sitt berg
att vila på,
att vila på i frid.
Och folket nöjde sig med detta svar
och böjde sig och lyfte upp de döda
vars själar nu i fridens boning var
avsvalnade likt snö
som nått sin vila
på andens berg.
Men mycket blev förändrat i det liv
vi förde i den värld som blivit vår.
Och spegelsalen som i fyra år
förlängt vår illusion
låg sammanstörtad
och många hundratusen skärvor täckte
i höga drivor golven där det dansats.
Och mellan vassa skärvor sönderskuren
låg mången skönhet stannad i den yurg
som Molnet hade dansat med vårt skepp.
Med smycken högt på sina lår låg Heba
och Daisi ännu vacker liksom Yaal
låg död invid den sårade Chebeba.
Allt detta hände på det tolvte året
av resan, räknat ifrån Doris dal.
saving score / loading statistics ...