Det är upprinnelsen till denna beättelse, atl Åk-Tor for med sina bockar och sin vagn, och med honom den ase, som är kallad Loke. De kommo fram emot aftonen till en bonde och fingo nattläger hos honom. Om kvällen tog Tor sina bockar och slaktade dem, hvarefter de, sedan skinnen blifvit dem aftagna, lades i en kittel; men när kokningen var gjord, satte sig Tor till kvällsvard med sina följeslagare. Till måltiden med sig bjöd han bonden, hans hustru och deras barn. Bondens son hette Tjalfe och dottern Röskva. Tor lade bockskinnen utmed elden och sade, att bonden och hans husfolk skulle kasta benen på skinnen. Tjalfe, bondens son, höll på med ena bockens lårlägg och spräckte den med sin knif för att komma åt märgen. Tor dvaldes där öfver natten. I ottan före dagningen steg han upp och klädde sig, tog hammaren Mjölner, lyfte den i vädret och signade bockskinnen: då stodo bockarna upp, men den ene var halt på ena bakbenet. Tor märkte det och sade, att bonden eller hans husfolk måtte hafva farit ovarsamt med benen, eftersom ena lärläggen var bruten. Ej tarfvas mycket att därom säga, utan måga det alla fatta, huru rädd bonden vardt, när han såg Tor låta brynen sjunka ned öfver ögonen; ty af hvad han såg utaf dem trodde han sig skola digna ensamt för synen. Tor knöt händerna om hammarskaftet så hårdt, att knogarna hvitnade. Men bonden gjorde hvad som var att vänta: han och alla hans hjon skreko fasligt, bado om fred och bjödo till ersättning allt hvad de ägde. Når Tor såg deras rädsla, gick vreden af honom; han blidkades och tog af dem i förlikning deras barn, Tjalfe och Röskva. Dessa vordo då hans lydpliktiga tjänare och folja honom sedan ständigt. Tor kvarlämnade där sina bockar och började sin färd öster ut i Jättenhem allt intill hafvet, och han sam ut öfver dess djup; men när han kom till land, gick han där upp och med honom Loke, Tjalfe och Röskva. När de hade vandrat ett litet stycke, lag fremför dem en stor skogsmark; där gingo de hela den dagen intill skymningen. Tjalfe var den snabbaste fotgängare bland alla män, och han bar Tors matsäck; men något natthärberge var ej lätt att finna. När det var mörkt, letade de sig till ett nattläger och funno framför sig en skåle, som var mycket stor. Å dess gafvel var en dörr, jämnbred med hela skålen; där sökte de ut åt sig sitt nattläger. Men vid midnattstiden inträffade en stark jordbäfning, marken skakades under dem, och huset skalf. Då steg Tor upp och kallade på sina följeslagare; de spejade framför sig, funno på höger hand i midten af skålen en utbyggnad och gingo där in. Tor satte sig vid dörren, men de andra uppehöllo sig innanför honom och voro mycket förskräckta. Tor höll om hammarskaftet och var betänkt på att försvara sig. Därpå hörde de starkt buller och gny. Men när det dagades, gick Tor ut och fick se, att ett kort stycke ifrån honom låg där i skogen en man, som ingalunda var liten; han sof och snarkade hårdt. Då tyckte sig Tor finna hvad det varit för läte, som de hört om natten. Han spände kring sig sitt starkhetsbälte, och härigenom växte hans asakraft. I detsamma vaknade mannen och steg genast upp. Men då är sagdt, att Tor denna enda gång af häpnad skyggade tillbaka från att slå till honom med hammaren, utan sporde han blott efter namnet. Han nämnde sig Skrymer. ”Icke behöfver jag” — sade han — ”fråga dig efter ditt namn, ty jag vet, att du är Asa-Tor. Men hvart har du dragit bort min handske?” Därpå sträckte sig Skrymer ned och tog upp sin handske. Tor såg då, att det var den, som han om natten hållit för en skåle, men utbyggnaden var handskens tumfinger. Skrymer frågade, om han ville hafva honom till sällskap, hvartill Tor jakade. Därpå tog Skrymer och löste sin matsäck och lagade sig till att äta dagvard; likaså Tor och hans följeslagare å andra sidan. Skrymer föreslog vidare, att de skulle lägga sin resekost samman, och Tor jakade äfven därtill, hvarpä Skrymer lade all maten tillhopa i en påse, som han tog på sin rygg. Hela den dagen gick han framför dem och tog stora steg; men fram emot kvällen uppsökte han åt dem nattläger under en stor ek. Skrymer sade då till Tor, att han ville lägga sig ned och sofva; ”men l” — tillade han — ”tagen matsäcken och tillreden eder kvällsvard!” Därefter insomnade Skrymer och snarkade hårdt. Tor tog matsäckspåsen och skulle öppna den; men så otroligt det än må tyckas, är dock att säga, att ingen enda knut fick han löst och ingen ände af bandet gaf efter, så att den vardt lösare än förut. Men när han såg, att detta arbete icke ville lyckas, vardt han vred, grep hammaren Mjölner med bägge händerna, steg fram med ena foten dit, där Skrymer låg, och slog honom i hufvudet. Skrymer vaknade och frågade, om något löf fallit ned på hans hufvud samt om de hade fått sig mat och vore färdiga att lägga sig? Tor sade, att de nu månde gå att sofva. Därpå gingo de bort under en annan ek; och är det för sant att säga, att de icke voro utan sin fruktan för att sofva där. Vid midnatten hörde Tor den sofvande Skrymer snarka så hårdt, att det dånade i skogen. Då stod han upp och gick fram till honom, lyfte hammaren hastigt och kraftigt och slog till honom midt ofvanpå hjässan: han tyckte sig märka, att det främsta af hammaren gått djupt in i hufvudet. I detta ögonblick vaknade Skrymer och mälte: ”Hvad är å färde? Föll ett ollon ned på mitt hufvud, eller hvad förehafver du, Tor?” Men Tor steg hastigt tillbaka och svarade, att han just nyss hade vaknat, tilläggande, att det då var midnatt och ännu tid att sofva. Tor tänkte då därpå att, om han skulle så komma i tillfälle, slå till honom ett tredje slag, så att jätten aldrig vidare skulle få se honom. Han låg nu och afvaktade, om Skrymer insomnade tillräckligt tungt. Litet före dagen märkte han, att Skrymer måtte hafva inslumrat, stod därpå upp och skyndade fram till honom, lyfte hammaren med all sin kraft i vädret och slog honom på den uppåt vända kinden, så att hammaren sjönk in ända till skaftet. Skrymer satte sig upp, strök sig om kinden och sade: ”Månne några fåglar sitta i trädet öfver mig? När jag vaknade, föreföll det mig, som om något moss föll från kvistarna i hufvudet på mig. Eller är du vaken, Tor? Nu må vara tid att stå upp och kläda sig, ty icke har du nu lång väg fram till den borg, som är kallad Utgård. Jag har hört eder sins emellan hviska därom, att jag ingalunda vore någon liten man till växten; dock skolen I få se större män, där som I kommen till Utgård. Nu vill jag ock gifva eder några hälsosamma råd: visen eder icke stormodiga, ty icke lära Utgårda-Lokes hirdmän tåla stickord af slika kogersvenner; och i annat fall vänden hellre tillbaka, ty det menar jag skall för eder aflöpa bättre. Men om I viljen fara dit fram, så hållen eder öster ut; jag för min del har en nordlig led till dessa fjäll, dem I torden se.” Skrymer tog nu matsäckspåsen och vände tvärt åstad in i skogen från dem. Det är icke kändt, att asarne önskade återse honom helbregda. Tor gick framåt sin led med sina följeslagare och fortsatte till middags- tiden. Då sågo de en borg stånda å en slätt, och måtte de kasta nacken tillbaka, innan de kunde se upp öfver den. De gingo till borgen, och var framför borgledet en grind, som var igenlyckt. Tor gick till grinden men kunde icke få upp den. Som de likväl åtrådde att komma in i borgen, smögo de sig mellan spjälorna och sluppo sålunda in. De sågo där en stor hall och gingo dit fram; dess dörr stod öppen. När de så stego in, sågo de å två bänkar många män, de flesta ovanligt stora. Därnäst trädde de fram inför konung Utgårda-Loke och hälsade på honom; men han gaf ringa akt på dem, log blott så pass mycket, att tänderna syntes, och sade: ”Sent är att spörja långväga tidender, eller förhåller det sig annorledes än jag tror, att denne pyssling är Åk-Tor? Men kanske är du större än du synes mig, eller hvad är det för idrotter, hvartill I, följesvenner, kunnen vara färdiga? Här bland oss må ingen vistas, som icke kan någon konst eller färdighet framför de flesta män.” Då svarade han, som senast gick in och som hette Loke: »Jag kan den idrott, som jag är färdig att genast visa, nämligen att här inne finnes ingen, som fortare än jag skall kunna äta upp sin mat.” Då svarade Utgårda-Loke: ”En idrott är detta nog, om du kan utföra den, och det skall man nu fresta.” Därpä kallade han från bänken den man, som hette Loge (låge), att träda fram å golfvet och försöka sig i täflan med Loke. Ett tråg vardt då framtaget, buret in på salsgolfvet och fylldt med kött. Loke satte sig vid den ena änden, men Loge vid den andra, och hvardera af dem åt som flitigast, så att de möttes i midten af tråget. Loke hade då ätit allt köttet af benen, men Loge hade ätit allt köttet tillika med benen och desslikes själfva tråget. Nu syntes ock alla, att Loke hade förlorat leken.