eng
competition

Text Practice Mode

Änglar hör hemma i himlen - Del 2

created Jul 7th 2020, 05:47 by GuestAccount


0


Rating

1272 words
3 completed
00:00
Mamma skakar i min kropp när jag slår upp ögonen. Disa sitter i ett hörn och skriker och gråter. slutar mamma att skaka i mig. Hon släpper långsamt ner mig i soffan och lägger armarna om mig. Hon trycker sitt huvud emot mitt hår och snyftar till. Jag vill säga något men har inte tillräckligt med kraft. Mitt hår blöts ned av mammas tårar. Men hon samlar sig och tar långsamt upp sitt huvud innan hon klappar mig kinden.
Jag vill inte förlora dig, Ella, säger hon med sprucken röst. Du är det som har hållit mig vid liv i alla dessa år. Lämna mig inte nu.
Mammas ord rör mig till tårar. Jag vill verkligen inte lämna henne och Disa. Jag känner en hand min kind. Jag tar handen och kysser den. Disa kryper upp i mitt knä och kramar om både mig och mamma. Vi sitter länge innan mamma reser sig upp och går bort emot köket.
Inte ska vi sitta här utan mat, säger hon glatt. Ella, hjälper du mig med maten?
Jag pussar Disa huvudet och reser mig jag också.
Visst, skrattar jag.
Mamma ska jämt börja prata om mat i de jobbigaste situationerna. Mor och dotter går emot köket tillsammans för att laga mat. Inget konstigt med det. Mor och dotter pratar i köket. Inget konstigt med det. Mor och dotter försöker dölja sina känslor för sorg. Inget konstigt med det. Mor och dotter vet att den ena förmodligen kommer att dö. Inget konstigt med det heller. Eller jo, för att det är dottern som förmodligen kommer att dö. I cancer.
Vi dukar fram bordet, mamma och jag. Sylt, socker, grädde och pannkakor fyller luften med en söt doft. Disa kommer försiktigt ut i köket för att se vad vi håller med. När hon ser det framdukade bordet skriker hon av glädje och sätter sig nöjt.
Pannkakor, ropar hon glatt och vill genast hugga in maten.
Jag skrattar och lyfter ner henne ifrån sin stol.
Inte än älsklingen, säger jag och försöker se arg ut.
Det går inte bra för Disas förvånade min lockar mig till skratt. Disa skrattar hon också. Mamma tar fram de sista pannkakorna och vi sätter oss vid bordet. Disa hoppar upp och ned i stolen och ser mig med en längtansfull min. Jag ler stort och kastar en menande blick mamma. Mamma ler tillbaka och nickar emot maten.
Nu kan du äta Disa, säger jag och ger ifrån mig ett kort skratt.
Disa ger ifrån sig ännu ett glädjetjut och hugger genast in maten. Hon stoppar pannkakorna med sylt och grädde och rullar ihop dom innan hon äter dom i stora tuggor. Grädde sipprar ut ur hennes ena mungipa och jag sträcker mig över bordet för att torka bort det. Mamma tar försiktigt en pannkaka och sockrar den lite lätt innan hon rullar ihop den och skär tunna bitar som hon stoppar i munnen och tuggar länge. Jag tar två pannkakor. den ena lägger jag sylt och den andra får grädde sig. Sedan rullar jag ihop dem och äter glupskt. Tänk att en och samma maträtt kan ätas många olika sätt!
När vi har ätit klart och dukat av bordet ringer telefonen. Jag springer ut och svarar.
Ella, säger jag.
Hej Ella det är Astrid, säger en röst.
Hej Astrid!
Astrid går i min klass. Vi var bästisar innan hon började umgås med de ”populära”.
Jag hörde att du hade fått cancer, säger hon. Eller det stod Facebook.
Mamma måste ha skrivit dit det, svarar jag. Men det är sant.
Astrid suckar i andra änden av telefonen.
Men det jag ringde för var om vi kunde ses. Skulle det vara kul?
En stor klump samlas i halsen mig. Hon hade aldrig frågat sedan hon blev populär. De hade ju alltid mobbat mig.
Öhh, säger jag dumt. Ja, det skulle väl vara kul.
Bra, svarar Astrid glatt. Ska vi ses nu?
Mm. Visst. Vart träffas vi?
Utanför kafét?
Visst. Ses snart!
Japp. Hejdå!
Hejdå, säger jag innan vi lägger på.
Mamma sticker ut huvudet i hallen.
Vem var det? Frågar hon nyfiket.
Astrid, svarar jag.
Okej. Varför ringde hon då? Jag trodde att ni inte var vänner längre.
Det är vi inte men jag kunde inte säga nej när hon undrade om vi kunde träffas.
Aha. Men så. Behöver du pengar, gumman?
Visst. Typ 30 kronor.
Du får 40.
Tack mamma.
Mamma fiskar upp två tjugolappar ur sin plånbok som hon ger till mig.
nu, säger hon och ler.
Hejdå mamma, säger jag och ger henne en kram.
Hejdå älsklingen.
Jag tar mig mina Converse och stänger ytterdörren bakom mig. Nynnandes en melodi går jag längs med gatan emot kafét. Att Astrid vill träffa mig måste vara positivt, tror jag. Men där tror jag fel.
***
Utanför kafét stannar jag och ser mig omkring. Astrids krulliga, blonda kalufs fångar min uppmärksamhet. Hennes svarta ögon möter mina. Hon ler malligt och vinkar. Jag ler och vinkar tillbaka. Med vickande höftrörelser går hon emot mig. En meter framför mig stannar hon och backar ungefär en meter. Jag ser frågande henne.
Säkerhetsavstånd, säger hon och skrattar till. Man vill ju inte bli tönt heller.
Mitt leende rinner snabbt ur mitt ansikte och jag slår ned blicken i gatan.
Lika lättsårad som sist ser jag.
Alexandra dyker upp bakom Astrid och ställer sig bredvid henne. Båda vilar sig höger ben och stirrar argt mig. Men i Astrids ögon ser jag något annat än arghet. Sorg och osäkerhet. Hennes ögon säger en annan sak än hennes kroppsspråk. Hennes ögon säger förlåt. Men jag kan inte låta bli att drämma till henne när ytterligare en populär tjej dyker upp. Märta ställer sig andra sidan Astrid och vilar sig också höger ben.
Säg något då, skriker Märta.
Jag tiger trotsigt. Märtas kroppsspråk får mig att tro att hon vill ha en smäll hon också. Jag knyter högerhanden, den handen jag slår bäst med, och drämmer till henne med all kraft över näsan. Ett öronbedövande skrik lämnar hennes strupe och hon faller platt till marken.
Astrid, säger jag argt med båda gråt och ilska i rösten. Jag trodde du var annorlunda. Jag trodde att du var samma Astrid som när vi var vänner. Jag trodde att den vänskap vi hade skulle komma tillbaka nu igen efter allt som hänt.
Astrid ser ledset ner i marken. Det sista jag gör innan jag går in kafét ensam är att ge Astrid och Alexandra varsin örfil.
När jag öppnar dörren till kafét och lämnar tre snopna tjejer där ute slår en söt doft emot mig. Bullar, muffins, bakelser och kakor står sorterade under glasdiskarna. Jag går direkt fram till disken och ber om att en bakelse och en kopp jorgubbste. Kvinnan i disken ler och ger mig en bakelse. Strax får jag mitt te och jag sätter mig vid ett bord nära fönstret. Jag förmår mig inte att dricka teet jag håller händerna runt koppen för att värma mig. Jag sitter länge innan jag dricker en klunk av det nu ljumna teet. Det bränner i strupen när vätskan rinner ner genom den. För att bort den brännande känslan tar jag en tugga av min bakelse. Grädden kyler ner min hals men stockar sig längre ned. För att bort den otäcka klumpen tar jag ytterligare en klunk av teet. Och fortsätter jag ända tills någon slår sig ned framför mig. Jag tittar upp och möter ett par ljusblå ögon.

saving score / loading statistics ...